Jag hade en diskussion med en kamrat om att papperslösa ska ha rätt till vård. Med papperlösa menas dem undangömda flyktingar som bor i Sverige. Då kom vi fram till att vi var oense i den frågan. Jag talar för att dem ha rätt till vård, medan min kamrat inte delade min syn.
Motargumenten för att papperslösa inte ska ha rätt till vård är att, "stackars våra pensionärer som får vänta längre för att få sina hörselapparater" mm. Jag förstår inte riktigt begreppet "våra pensionärer", en person från Umeå känner jag lika bra som en person i Kongo. Jag tror att det handlar om att man vill skapa separationer med andra människor och att vilja tillhöra en specifik grupp. Med den växande separationen ökar även likgiltigheten till andra gruppers (ex andra länder) missöden, vare sig man vill eller inte.
Media söker ständigt efter läsarnas intresse och uppenbarligen var läsarnas intresse den 25 december 2004, hur dem svenska turisterna klarade sig efter tsunamin i Thailand, som för övrigt inte var det område som drabbades mest. Det faktum att man inte belysta hur det stod till med dem hårdast drabbade områden, snärtar till mig rejält.
Det är beklagligt att man inte kan öppna sitt hjärta för alla människor och sluta att lägga allt fokus på sina "egna" inom rikets gränser . Om man nu vill uppfylla egenskapen god som många strävar, är det då genom att bete sig egoistiskt? Egoism är något vanligt bland alla människor, dock går det att motbalansera egoismen genom inte vara lika egocentrisk och försöka att tänka i andra banor, exempelvis att bry sig lika mycket om dem senaste Bombaybombningarna som Londonbomningarna. Faktum är att det skrivs mer om Tom Cruise dotter Suri än Bombay bomningarna. Jag hoppas att det kan ske en förändring för dem kommande generationerna.
